lnpellen.blogg.se

Nu så här tre veckor efter att jag kom hem från USA känns USA skrämmande långt borta. Så mycket har hänt på de tre veckorna. Jag har hunnit umgås en del med alla mina fina vänner, varit upp på landet två gånger och börjat Chalmers. Samtidigt kommer jag på mig själv med att göra USA relaterade saker hela tiden, som t.ex. att säga ha en bra dag när man säger hejdå till någon, börja tänka på engelska när telefonen ringer, börja tänka på engelska när man ska beställa/köpa något i någon affär, och ett antal fler sådan saker. Jag kommer på mig själv att prata om USA och allt grymt som hände där så fort jag får chansen och det känns som om en ganska stor del utav mig önskar att jag fortfarande var där. Men nu gäller det att starta ett nytt kapitel och skapa nya minnen, vilket jag måste erkänna att jag är mer än taggad på. Chalmers blir som sagt det första startskottet i den kategorin. 

 

Vill passa på att tacka alla underbara människor som var och med och gjorde mitt Au Pair år till det bästa någonsin. Både ni i USA och ni här hemma som varit med och stöttat. Jag skulle aldrig vilja byta ut er eller det gångna året mot något annat. Att ta beslutet att åka som Au Pair är fortfarande det bästa jag någonsin gjort. Jag hoppas att Sanna och Olivia just nu lever livet på sin resemånad längs västkusten, snälla kom hem levande! Dessa tjejer som jag i stort sett spenderade hela mitt Au Pair år med, hade inte viljat göra det med några andra! Jag hoppas att Amelie och Anna har och får det grymt kul era sista månader. Vi kör road trip när ni kommer hem! Jag hoppas att Elin (min vfamiljs nya Au Pair) får det bästa året någonsin! En paddeldag på sjön när du kommer hem nästa sommar är given! Hälsa familjen! Jag tackar Jenna och Johanna för att ni tog hand om mig så himla bra när jag kom till USA för över ett år sedan. Hoppas vi ses snart tjejer! Vet att jag sagt det många gånger, men självklart är jag också så himla tacksam över att jag hamnade hos min underbara värdfamilj. Kunde inte hamnat hos en goare och bättre familj. De är helt klart en del av min familj nu. Och min familj och vänner här hemma, alla samtal över skype då jag försökt hålla mig uppdaterad på vad som hänt i Sverige (har ju gått sådär). Tack alla!

 

Med det tackar jag för mig, även om Anna har gett mig order att fortsätta blogga (det har ju gått så bra hittills). Vill en sista gång upprepa att mitt au pair år är det bästa jag gjort. Det är helt sjukt att jag nu har det bakom mig. Om DU funderar på att åka som au pair, gör det! Även om jag nu lämnat USA kommer jag alltid ha med mig allt som hände där och alla fina människor där och jag kan redan nu säga att jag kommer att åka tillbaka så snart som möjligt, även om Sverige är hemma nu.

 

Over and out!

Puss och kram!

Den 5 augusti 2013 stod jag alltså på svensk för första gången på över ett år. Man kan ju tänka sig att jag borde ha varit överlycklig och super taggad på att få träffa alla igen (med det inte sagt att jag inte var), men just i det läget var jag så grymt trött. Efter att ha stigit på planet i Frankfurt totaldäckade jag på planet och var fortfarande grymt trött när jag klev av det en och halv timma senare. För än gångs skulle kom min väska riktigt fort, så med mina tre väskor vandrade jag ut mot ankomsthallen där min fina familj stod och vänta. Nu var det ju inte så länge sedan jag träffade dem, utan bara en dryg månad, men det var ändå väldigt skönt att krama om dem och faktiskt känna att man var hemma igen. 

 

Det första jag gjorde när jag kom hem var att hoppa i sjön. Så som jag har saknat det, tror inte det har undergått någon jag träffat i USA, hehe. Efter det tog jag en välbehövlig dusch innan jag kröp ner i MIN säng och sova någon timma. Mamma väckte mig strax innan vi skulle iväg och äta middag hos Omi, vilket jag tyckte var lite skumt, men trevligt. Var förfarande alldeles för trött för att orka reflektera över det. Vi åt en mysig middag med god svensk mat och hade det allmänt trevligt. Så småning om drog vi oss hemåt och jag såg då riktigt fram emot att få gå och lägga mig igen. När vi kom hem satte mamma nyckeln i handen på mig och bad mig gå och låsa upp. Jag som fortfarande var för trött för att orka reflektera över något av det som hände tyckte ändå att det hela var lite konstigt men tänkte inte mer på det. Första jag ser när jag kommer innanför dörren är att det ligger lakrits på golvet som leder in till vardagsrummet. Jag kopplar fortfarande inte, men inser att något är på gång, så börjar plocka upp det dyrabara svenska godiset och följer spåret in till vardagsrummet. Där från ingenstans hoppar plötsligt mina underbara vänner fram. Så himla glad och överraskad blev jag! Mina fina syster hade planerat allt och bjudit in alla. Nu blev det kramkalas igen, med en något chockad Ellen som plötsligt inte alls var trött längre. I uterummet hängde Sverige volanger, på bordet fanns svensk godis, svenska chips och dricka och ur högtalarna spelades svensk musik. Ett riktigt fint litet Sverigekalas helt enkelt. Det var så grymt kul att träffa alla igen och det fanns så mycket att prata om. The best surprise ever!!! Tack alla! 

 

Puss och kram!

Ja, så kom den där dagen som jag helt ärligt aldrig riktigt trodde skulle komma. Dagen då det var dags att åka tillbaka Sverige, dagen då mitt amerikanska liv tog slut. Det blev en väldigt lugn dag då vi bara hängde hemma, vilket var mysigt. Från början hade vi (familjen) tänkt åka in till Ridgewood och äta lunch, men jag blev så stressad över att hinna åka i tid till flygplatsen så vi skippade det. Dessutom kom tjejerna över för ett sista hejdå och jag ville inte köra ut dem, utan hänga med dem så länge det bara gick! Va så skönt att bara sitta hemma i soffan och prata igenom allt som hänt en sista gång. Dessutom fick tjejerna jobba på att lugna ner mina nerver lite då min ångest låg på topp av alla olika anledning. T.ex. att behöva lämna allt, att flygen skulle krångla, hur mitt liv skulle bli när ja kom hem, m.m. Efter många kramar sa jag ett sista hejdå (för nu) till tjejerna, och så var det bara jag och familjen kvar.

 

Tack för ett grymt år tjejer! <3 

Vi åt en sista trevlig lunch som om det vore vilken dag som helst, men vid halv två kom verkligheten ikapp oss och det var dags att börja ta sig mot flygplatsen. Klumpen i magen var gigantisk men kom det några riktiga tårar, nejnej. Blev nästan lite besviken på mig själv. Ville inte släppa barnen när jag kramade om dem. Insikten om att jag inte har en aning om när jag får träffa dem igen gjorde det hela sjukt jobbigt. Kramade alla fasligt många gånger innan det tillsist var dags att sätta sig i bilen. Min vp körde mig till flygplatsen och D och E följde med. Det kändes verkligen inte som om jag skulle åka hem till Sverige när jag satt där i bilen, hela situationen var bara väldigt konstig. Väl på flygplatsen blev det ett antal sista kramar innan jag tog mitt pick pack och ställde mig i incheckningskön. Folk sneglade något på mig när jag stod där med min vanliga resväska och mina två något stora handbagageväskor. Samt att jag hade lite mycket kläder på. Pricken över i var nog ändå att jag hade dragit på mig mina Jeffrey Campbells. De var de största och tyngsta skorna och därför det mest logiska alternativt att resa i. Kan ju säga att min vp bara skakade på huvudet när jag drog på mig dem när vi skulle åka. 

 

Planet lyfte två timmar försent från Newark, vilket gjorde att jag hade så där lagom svårt att slappna av på planet. Detta gjorde nämligen att jag hade en kvart till nästa flyg när vi landade på Frankfurt. Efter att ha pratat med flygvärdinnorna droppade även de kommentarerna att jag nog ändå skulle kunna hinna, men de kunde inte lova. Det gjorde ju inte saken bättre... Hade jag vetat att jag skulle missa mitt nästa flyg så hade det varit en sak, men nu när det var gränsfall var det värre. Hade ändå en ganska trevlig flygresa. Paret bredvid pratade på en hel del och ett det visades ett antal bra filmer. 

 

När vi väl landade var jag först av flyget och började då bara kubba. Det är INTE att rekommendera att springa genom Frankfurts flygplats med åtta kilon på varje arm, något många tröjor och Jeffrey Campbells. Svetten rann när jag kom fram till gaten och då hade planet precis åkt. Kul. Var dock redan ombokad med nästa flyg som gick vid tolv (klockan var åtta). Passade på att äta lite, läsa lite och vila lite. Vad annars finns det att göra på en flygplats när man är sjukt trött. Det var i varje fall inga konstigheter med planet som gick klockan tolv och en och en halv timma senare stod jag på svensk mark för första gången på över ett år!

 

To be continued...

Puss och kram!

Har fått kommentarer från lite olika håll att jag måste avsluta bloggen innan jag överger den totalt, och jag måste väl själv erkänna att jag tycker att bloggen inte riktigt är fulländad ännu. Att det nu har gått nästan tre veckor sedan jag kom hem är helt galet!

 

Min sista helg hemma Ridgewood kunde dock inte ha blivit bättre. På lördagen ringde väckarklockan redan vid åtta då vi, hela familjen inklusive både mig och Elin, skulle åka med familjen och några andra familjer från M:s fotbollslag och rafta. Väldigt barnvänlig sådan. Vid nio satt vi hela gänget i bilen och började våran dryga timmes resa upp till floden i Pennsylvania. Vi skulle till exakt samma ställ som jag var med raftade med familjen min första helg i USA förra året. Alltså fick jag avsluta mitt år i USA precis som jag påbörjade, vilket kändes väldigt bra. I bilen på vägen dit var alla på väldigt bra humör och förväntasfulla på dagens lilla äventyr. Alla satt och små prata och skratta, killarna satt förnöjda i baksätet, E satt i mitten i mittensätet och var riktigt nöjd med att ha en au pair på varje sida om sig som hon kunde få uppmärksamhet från, min vm prata om allt mellan himmel och jord, Bruce Springsteen spelades på radion och min vp satt och sjöng med som alltid (innan E promt bestämde att henne nya favorit låt skulle spelas). Just då i det läget kände jag hur mycket jag kommer att sakna USA och min familj där. 

 

Själva raftingen var jättemysig! Elin och jag fick en egen kanot, medan resterande delen av familjen åkte i en gummibåt. I början paddlade jag och Elin fram och tillbaka för att hålla oss inte allt för långt ifrån resten av gruppen. Efter lunch lät vi dock kanoten ta sig ner själv mesta dels av vägen och vi hamnade då en bra bit före de andra. Jag hittade bästa solningsställningen i kanot och låg sedan kvar där, vilket resulterade att jag fick ett fint tomatrött face. Det hade nämligen småregnat lite på morgonen, men på dagen sprack det sedan upp och blev riktigt fint, så jag hade glömt det där med solkräm. 

 

Eftersom Elin och jag hade kommit så långt före alla andra kom vi ner till hoppberget före alla andra. Där stannade vi och passade på att bli barn igen. Tillsammans med alla andra amerikanare, som var där och var allmänt fascinerade över att man kunde hoppa från ett berg ut i vattnet (dessa amerikanare), hoppade vi ett antal gånger från bergsklippan. Riktigt kul var det! Vi stannade där tills de andra kom ikapp och sedan tog vi oss ner den sista biten på floden innan vi kom fram till parkeringen.

 

På vägen hem stannade vi först till och åt glass, precis som förra året, innan vi körde hemåt igen. Hela skaran förutom min vp däckade i bilen. Min vm lyckades dessutom knäppa en otroligt fin bil när vi alla ligger utslagna i baksättet. Från början hade vi tänkt att vi skulle gå ut och äta på kvällen, men eftersom vi var så trötta beställde vi hem sushi istället, minst lika bra! På kvällen kom sedan tjejerna, grannarna mitt emot, min vm:s bästa kompis med familj och min vp:s syster med familjen över för att säga hejdå. Min vm:s vännina hjälpte mig även att packa om mina väskor så att jag skulle klara mig utan övervikt. Det var guld värt!  Det hela var en riktigt bra sista lördag i Ridgewood.

 

Alla bilderna nedan är snodda från Elins blogg http://elinerikssonusa.blogg.se 

Love to you all!

Puss och kram!

 

Sofia och jag hade ju faktiskt även fredag förmiddag tillsammans innan Sofia var tvungen att åka till flygplatsen. Då Central Park måste vara en av de bästa platserna på hela Manhattan traskade vi upp dit igen en sista gång. Det är något visst med svenskar och "skog". Vi gick förbi Central Park zoo och satte oss där en stund för att filosofera över våra liv. Det hela slutade med att vi satt och betraktade en mask som kravlade över gångbanan. Vi satt bara och väntade på att någon skulle trampa eller köra över den, vilket hände ca sådär 15 min senare. Man kan ju tycka att vi kunde ha använt våran sista förmiddag i New York till något bättre, men just då var det perfekt. Att bara sitta där och insupa det sista av New York (bortsett från masken då). 

 

 

Efter att jag sagt hejdå till Sofia vid strax före ett ich faktiskt yttrat de något skumma orden att vi ses nästa vecka  tog jag mitt pick pack och vandrade bort mot bussterminalen. Stannade till vid Times Square en sista gång samtidigt som jag intalade mig att jag snart kommer tillbaka. Fick sedan halvspringa bort till bussen som jag hann med precis. 

 

 

Hemma igen halvsomna jag ute vid poolen innan jag snabbt hoppade i duschen då Anna och Amelie skulle komma och hämta upp mig. VI gjorde oss sedan iordning hos Amelie innan Sanna och Adam kom och hämta upp oss och vi åkte ner till the Office. Vart skulle min sista fredagskväll i Ridgewood annars spenderas?! Tjejerna hade gjort ordning små söta lappar med frågor som hade med året att göra, sedan skulle jag komma på ett svar samt att de hade gissat ett svar. Så himla gulligt gjort av dem! Har självklart sparat lappen med deras svar. Vid halv tolv kom även Elin dit, vilket var mycket trevligt! Vi drog sedan hemåt vid ett då vi skulle upp tidigt nästa morgon. Sista kvällen på the Office blev enligt min mening riktigt bra!

 

 Puss och kram!

 

Torsdagen spenderades i stort sett till shopping, shopping och mer shopping, för Sofias del då. Jag köpte (nästan) ingenting. Vi var inne på Forever 21, Victoria's Secret, Macy's, m.m. Sofia gjorde riktigt många grymma köp. På kvällen gjorde vi dock veckans bästa köp, musikalbiljetter! Vi gick och såg Cinderella och det var riktigt riktigt bra. Den musikalen innehöll verkligen allt. Rysningarna, skratten, scenkläderna, scenografin, rösterna. Även om det sved lite när vi först betalade biljetter var vi båda överens om att det helt klart var mer än värt det efteråt. Det hela var ett grymt bra slut på grymt härlig vecka med Sofia i New York! Sista kvällen i New York!

 

I och med att jag fell in love med Brooklyn första gången jag var där ville jag självklart att Sofia skulle se den delen av stan. Dagen spenderades därför med en hel del vandrande i Brooklyn. Istället för att ta tunneln tillbaka passade vi även på att gå över Brooklyn Bridge vilket var mycket trevligt. Innan vi gick upp på bron stannade vi till vid Brooklyn Ice Cream Factory för att smaka på deras världsberömda glass. Med lite extra socker i blodet tog vi oss därefter över bron. 

 

Väl på Manhattan sidan igen, gick vi längs Broadway upp till Union Square. Då hade redan större delen av dagen gått och vi bestämde oss för att dra oss hemåt till hotellet för att göra oss iordning för att gå ut och äta. 

 

När det var dags för middag åkte vi upp till Harlem för att äta på Red Rooster, vilken är resturang som ägs av en svensk kock. Ett riktigt värt besök var det då stämningen där var på topp. Folket där var jättetrevliga och maten var hur god som helst. Då maten var uppäten gick vi en kort sväng bara för att se oss omkring innan vi bestämde oss för att avlsuta dagen. 

 

På tisdagen drog vi Macy's, 5th Ave och Central Park. En riktigt riktigt mysig dag var det. På Macy's hitta vi några riktiga guldkorn och 5th är alltid lika trevlig att strosa upp längs, med biblioteket, Rockefeller Center, Abercrombie, Hollister, m.m. Dagen var även perfekt för Central Park (låter nästan som om jag är överdrivet positiv för än gångs skull, hehe). Innan vi visste ordet av det började dagen gå mot sitt slut, men det betydde ju inte att våran dag var slut. Efter ett stopp vid hotellet där vi dumpade dagens inköp tog vi oss ner till Meatpacking District i downtown. Fick i oss lite mat på en av krogarna där innan vi begav oss ut för att se vad natten kunde ha att erbjuda. 

 

Måndagen blev en lång härlig dag ute i Ridgewood. Detta var i stort sett det som jag hade sett fram emot mest under Sofias besök här, att hon skulle få se mitt hem. Alltså gick vi upp relativt tidigt för att ta bussen ut till Ridgewood. Efter en halvtimmas bussresa fick jag äntligen visa upp mitt hem för henne, så himla kul att hon nu vet vad jag pratar om när jag pratar om hemma i Ridgewood. Då vi varit en stund hemma, sett hela huset och pratat lite med Elin vandrade vi in till Ridgewood i värmen. Första stoppet när vi kom in till town blev Starbucks och lite aircondition, värt! Därefter vandrar vi runt lite innan vi gick för att möta upp Sanna och Adam för lunch på Wild Ginger, min sista WG! Lika gott som alltid! 

 

Vi passade även på att äta lite froyo till efterrätt. Sofia var ju självklart tvungen att testa och det gav oss andra en väldigt bra ursäkt. På Red Mango (froyo stället) kom även Amelie, Elin och Anna och mötte upp oss. Satt och tjöta en bra stund innan Anna var snäll och körde hem mig och Sofia till Olivia. Så glad över att Sofia fick träffa alla mina underbara vänner här! 

 

Kvällen spenderades hemma och vi åt middag med resten av familjen, vilket gjorde att Sofia även fick träffa alla dem. Min vp var snäll och körde oss till bussen senare på kvällen och när vi kom tillbaka in till New York och vårt hotell hamnade vi med en gång framför Harry Potter som visades på tv. Sofia somnade dock ganska snabbt. Jet lag och intryck gör en verkligen totalt utmattad.