lnpellen.blogg.se

Ja, så kom den där dagen som jag helt ärligt aldrig riktigt trodde skulle komma. Dagen då det var dags att åka tillbaka Sverige, dagen då mitt amerikanska liv tog slut. Det blev en väldigt lugn dag då vi bara hängde hemma, vilket var mysigt. Från början hade vi (familjen) tänkt åka in till Ridgewood och äta lunch, men jag blev så stressad över att hinna åka i tid till flygplatsen så vi skippade det. Dessutom kom tjejerna över för ett sista hejdå och jag ville inte köra ut dem, utan hänga med dem så länge det bara gick! Va så skönt att bara sitta hemma i soffan och prata igenom allt som hänt en sista gång. Dessutom fick tjejerna jobba på att lugna ner mina nerver lite då min ångest låg på topp av alla olika anledning. T.ex. att behöva lämna allt, att flygen skulle krångla, hur mitt liv skulle bli när ja kom hem, m.m. Efter många kramar sa jag ett sista hejdå (för nu) till tjejerna, och så var det bara jag och familjen kvar.

 

Tack för ett grymt år tjejer! <3 

Vi åt en sista trevlig lunch som om det vore vilken dag som helst, men vid halv två kom verkligheten ikapp oss och det var dags att börja ta sig mot flygplatsen. Klumpen i magen var gigantisk men kom det några riktiga tårar, nejnej. Blev nästan lite besviken på mig själv. Ville inte släppa barnen när jag kramade om dem. Insikten om att jag inte har en aning om när jag får träffa dem igen gjorde det hela sjukt jobbigt. Kramade alla fasligt många gånger innan det tillsist var dags att sätta sig i bilen. Min vp körde mig till flygplatsen och D och E följde med. Det kändes verkligen inte som om jag skulle åka hem till Sverige när jag satt där i bilen, hela situationen var bara väldigt konstig. Väl på flygplatsen blev det ett antal sista kramar innan jag tog mitt pick pack och ställde mig i incheckningskön. Folk sneglade något på mig när jag stod där med min vanliga resväska och mina två något stora handbagageväskor. Samt att jag hade lite mycket kläder på. Pricken över i var nog ändå att jag hade dragit på mig mina Jeffrey Campbells. De var de största och tyngsta skorna och därför det mest logiska alternativt att resa i. Kan ju säga att min vp bara skakade på huvudet när jag drog på mig dem när vi skulle åka. 

 

Planet lyfte två timmar försent från Newark, vilket gjorde att jag hade så där lagom svårt att slappna av på planet. Detta gjorde nämligen att jag hade en kvart till nästa flyg när vi landade på Frankfurt. Efter att ha pratat med flygvärdinnorna droppade även de kommentarerna att jag nog ändå skulle kunna hinna, men de kunde inte lova. Det gjorde ju inte saken bättre... Hade jag vetat att jag skulle missa mitt nästa flyg så hade det varit en sak, men nu när det var gränsfall var det värre. Hade ändå en ganska trevlig flygresa. Paret bredvid pratade på en hel del och ett det visades ett antal bra filmer. 

 

När vi väl landade var jag först av flyget och började då bara kubba. Det är INTE att rekommendera att springa genom Frankfurts flygplats med åtta kilon på varje arm, något många tröjor och Jeffrey Campbells. Svetten rann när jag kom fram till gaten och då hade planet precis åkt. Kul. Var dock redan ombokad med nästa flyg som gick vid tolv (klockan var åtta). Passade på att äta lite, läsa lite och vila lite. Vad annars finns det att göra på en flygplats när man är sjukt trött. Det var i varje fall inga konstigheter med planet som gick klockan tolv och en och en halv timma senare stod jag på svensk mark för första gången på över ett år!

 

To be continued...

Puss och kram!