lnpellen.blogg.se

Ja, igår var väl inte den bästa av mina dagar här. Efter att barnen åkt till skolan och jag bara satt och tog det lugnt innan det var dags att ta tag i mitt liv för dagen började jag plötsligt storlipa då jag fick kortslutning i huvudet. Allt kom på en och samma gång, ångesten över att jag snart ska åka hem och att jag inte vill lämna mitt underbara liv här, samt att jag längtar så fruktansvärt mycket efter alla där hemma. Även tankar angående att mamma, pappa och Eva kommer idag kom upp, samt tankar om mitt liv här den senaste tiden. Det blev helt enkelt total kortslutningen. Tror inte jag gråtit så mycket på över 6 månader. Jag är ju inte precis någon stortgråtare, även fast jag blivit minst 10 gånger blödigare sedan jag kom hit. Det hela slutade med att jag satt här på sängen och storgrät samtidigt som jag hulka och skratta på samma gång. Tårarna verkligen bara rann, men samtidigt var det så skönt att gråta, vilket gjorde att jag började skratta mellan tårarna. Vet seriöst inte vad det var för fel på mig. 

 

Insåg att det kanske var nu den där kollapsen som jag trodde jag skulle ha efter en vecka här kom. Dock omvänt med hur jag trodde den skulle vara. Min plan när jag kom hit var att första veckan skulle gå jättefort, så man knappt skulle hinna reflektera över allt, men efter en vecka skulle allt hinna ikapp en och allt skulle bli jättejobbigt. Det hände aldrig, jag har haft det för bra helt enkelt. Det är nu det är som värst, ångest över att behöva åka hem och starta ett helt nytt kapiel hemma, gah! Skillnaden är också att när man åkte hit så visste man att man skulle åka hem om ett år igen och på sätt och vis komma tillbaka till det liv man levde innan man åkte hit. Fråga är när man kommer hit igen? Här lämnar man ju verkligen något. För vem vet när jag har möjlighet att komma hit igen? Det här är ju hemma! Det är sådana här tankar som skapar kaos i hjärnan...

 

På kvällen åkte jag och träffa Sanna, Anna och Amelie på garden. Fick spy ut mina tankar lite, vilket var väldigt skönt. Så glad att jag har er tjejer! Efter en timme på garden åkte vi hem till Olivia för att träffa ett gäng gamla au pairer som är där och hälsar på förtillfället. Trevligt var det.

 

Idag är det nya tag som gäller och av gårdagens kollaps finns det inte mycket kvar av.

 

Puss och kram!