lnpellen.blogg.se

Att komma hit till USA är det bästa jag någonsin gjort. Att behöva lämna allt här är det värsta jag någonsin gjort. Såhär en vecka innan det är dags åka tillbaka till Sverige har dagarna kommit att bli en enda berg-o-dalbanan i humörsväningar. Förtillfället känner jag mig som ett känslomässigt vrak. Ena stunden längtar jag brutalt mycket efter att få komma hem och krama om alla, få bada i sjön hemma, köra en riktigt bil på riktigt vägar, äta svensk mat, you name it. I nästa sekund vill jag bara lägga mig ner på golvet och gråta och skrika på samma gång. Mitt liv det här året har helt enkelt varit alldeles för bra och jag vill verkligen inte lämna det. Det som för ett år sedan när man kom hit var främmande och helt nytt är nu ens vardag och trygga rutiner. Att behöva lämna det är så mycket jobbigar än jag någonsin trodde att det skulle kunna bli. 

 

Vet inte om jag har nämnt det innan, men den här situationen när man nu är på väg på mot slutet och ska åka hem till Sverige är så annorlunda jämför med situationen när man skulle åka hit. Att åka hit längtade jag efter, jag var inställd på det i månader och även fast det var jobbigt att lämna allt hemma var jag beredd på det och jag visste att jag skulle komma tillbaka till ett år senare. Alltså var jag fullt medveten om att jag skulle åka hem ett år senare igen. Så egentligen borde hela den här situationen kring hemresan inte kännas så främmande och konstig som den gör. Skillnaden är att jag inte hade tänkt en tanke på att jag skulle lämna något här. Att åka tillbaka till Sverige efter ett år var rent ut sagt självklart, men att behöva lämna sitt liv här kom verkligen som en chock. Just den detaljen över att behöva lämna är otroligt jobbig. Det här året kommer aldrig komma tillbaka. Det kommer aldrig var jag och tjejerna här igen. Bara tanken får det att knyta sig i magen på mig. 

 

Det enda positiva jag kan se i det hela när jag nu känner mig som det vrak jag är, är att för att jag överhuvudtaget ska ha kunnit bli det vrak jag nu är MÅSTE jag haft ett sjukt bra år. Det här året hade aldrig kunnat bli så här bra utan allt stöd från er där hemma i Sverige, mina fina fina vfamilj här hemma i Ridgewood och världens bästa tjejer här som kommit att bli några av mina bästa vänner och vänner som jag kommer hålla fast vid för resten av livet. Från djupet av mitt hjärta, jag älskar er alla!